Månadens föremål är en stampavepa som donerats till Stundars
år 1967 av Alma Smeds från Herrbacken i Solf. Vepan är 192 cm lång och 107 cm
bred, vävd i två våder. Den är hemvävd med bomullsvarp och ylleinslag. Den är
randad på längden med omväxlande bredare och smalare ränder i naturvitt och
-brunt. Det märks att vepan varit i flitig användning; ytan är mycket nött och
den har stoppats med grått ullgarn. Längs ena långsidan har en ca. 30 cm bred
remsa klippts bort och kanten har förstärkts med överkastningsstygn. Vepan är
märkt i ena kanten med ett brunt bomärke i ullgarn.
Under självhushållningens tid representerade textilierna en
betydande del av lanthushållens förmögenhet. Till en början var det genom dräktpersedlarna
man signalerade status, men under 1800-talet blev t.ex. fabrikstillverkade
bomullsgarner och –tyger prismässigt överkomliga för allt fler och klädernas
betydelse som statussymboler minskade. Under århundradet lärde man sig mura bättre
rökledningar i bostäderna och sotande pärtor ersattes av oljelampor. Storstugans svartnade väggar bekläddes med
papper och målades eller tapetserades. Under 1800-talet blev det storstugornas
högsängar med sina rikliga textilier som signalerade gårdens välstånd utåt.
Standardutrustningen i en välförsedd bädd var ungefär den
samma överallt: Underst i sängen hade man ett halmbolster, därpå ett mjukare
bolster som kunde vara fyllt med fjäder eller vassvippor. Bolstret täcktes av en vepa. Vid huvudändan,
tvärs över sängen som var avsedd för minst två personer, låg dynorna. Man sov i
halvsittande ställning, så det behövdes tre dynor. Över sig hade man i äldre
tider en fäll. Det stoppade täcket hör 1800-talet till, sängfilten blev vanlig
först på 1900-talet. Högsängen pryddes dessutom
med sängförhängen, handkläden, fransalakan, granna täcken, prydnadsryor etc. Den
klädda högsängen har funnits tidigast, varit allmännast och utvecklats rikast i
Österbotten.
En av de mera anspråkslösa och vardaglig, men inte desto
mindre intressanta, textilierna i den österbottniska högsängen är vepan. Underlakan
är högreståndshemmets motsvarighet till vepan. Typiska för socknarna mellan Korsholm
och Pörtom är ”stampaveipona”.
Stampaveporna är vävda i fyrskaft av grovt enkelt garn, ofta helylle,
ibland med varp av lin eller i senare tid bomull. Stampningen utfördes i
vadmalsstampar som fanns i de österbottniska åarna och älvarna, senare
fabriksmässigt. Stampaveporna är
vanligen randade på längden och naturfärgade i fårens gulvita och brunsvarta
färger. Ullgarnet kunde även färgas med
stenmossa som gav en ljusare brun nyans, och de yngre veporna kan även
innehålla ränder färgade med artificiella färger. Vävstolarna som användes i hemmen förr var
smala, ca 60-70 cm. I fall man ville väva bredare textilier än så, t.ex. vepor,
var man tvungen att väva dem i två smala våder som man sedan sydde ihop.
Veporna är vävda så att mönstret på de två våderna är spegelvänt.
Veporna användes i de österbottniska högsängarna ända in på
1930-talet.
Text och foto: Annika Harjula-Eriksson
Källor:
Hjördis Dahl: Högsäng och klädbod. Folklivsstudier
XVIII. SLS. (Helsingfors, 1987)
Sköna drömmar –
Österbottniska sängtextilier. Red. Pirkko Toivanen (Hfors, 1998)