De stora rovdjuren, speciellt varg, utgjorde ett allvarligt
hot mot människornas utkomst i det österbottniska bondesamhället. Vargstammen
var stor i Österbotten efter Stora Ofreden i början av 1700-talet, och hölls på
en hög nivå långt in på 1800-talet. Under Stora Ofreden var Österbotten till
stora delar avfolkat och det fanns ingen som kunde hålla efter vargstammen, och
den kunde därför växa till sig.
Tamboskapen, som under sommaren ofta hölls på bete i skogen,
var ett lätt byte för vargen. Unga
flickor och pojkar vallade boskapen för att bl.a. skrämma bort vargarna med
hjälp av vallhorn. På våren, innan boskapen släpptes ut på bete, ordnade man skallgång
på varg. Varje socken hade en egen skallfogde med ansvar för att uppbåda
bönderna till skall. Vargskallet var inget man gärna deltog i, eftersom det kunde
ta flera dagar i anspråk; det var vanligt att bönderna tredskades även under
hot om åtal och böter. I Solf
förrättades vargskallet vanligen kring valborgsmäss.
Vintertid, då det var lättare att spåra bytet, jagades
vargen. Jägarna kunde sälja skinnet på djuren de fällt, men de hade också rätt
till skottpeng för varje dödad varg. Varje
by eller gårdsgrupp hade även en egen varggrop, en mera passiv fångstmetod som
användes vintertid för att fånga vargar som rörde sig nära bebyggelsen.
I sin bok ”Solf sockens historia II” återger Gunnar
Rosenholm flera historier från Solfbyarna där vargarna varit speciellt djärva
och orädda då de förföljt sina nära släktingar tamhundarna. Vargarna har t.o.m.
varit så orädda att de förföljt hundarna in i bostadshuset och släpat ut dem
därifrån. Då som nu var hunden en viktig del av hushållet, och man gjorde sitt
bästa för att skydda den mot attacker från vargen. Ett sätt var att förse
hunden i kritiska lägen med ett halsband som skulle hindra vargen från att bita
den i halsen.
Hundhalsbandet består av 16 stycken smidda järnlänkar.
Länkarna är inte slutna som på en vanlig kedja, ändorna har i stället böjts
utåt så att de bildar två rader av vassa spetsa runt halsbandet. Spetsarnas
längd är ca 4 cm. Halsbandet är 41 cm
långt och 5 cm brett. Det saknar låsanordning och ett par länkar är skadade.
Halsbandet, eller ”spiikklava” som det kallas i Solf, är
donerat av bondhustrun Agnes Uppgård år 1960. Halsbandet sattes med spetsarna
utåt runt halsen på hunden för att skydda den vid vargangrepp. Det härstammar
från Seffris-Mattas på Pärus hemman i Solf kyrkby.
Foto: Rodas&Alexandrescu
Text: Annika Harjula-Eriksson
