Stenhuggarens medhjälpare håller borren och stenhuggaren slår med släggan.
I terrängen hittar man ibland stenblock av varierande storlek som bär tydliga spår av mänsklig bearbetning. Ofta handlar det om stenblock som kluvits och sedan lämnats liggande. Man kan anta att klyvningen av stenen inte lyckats som klyvaren önskat och han prövat lyckan med nästa sten.
På den österbottniska landsbygden grundade man traditionellt sina byggnader, både bostadshus och ekonomibyggnader, på stenfot radad av natursten. Sten som man hittade i närheten av byggnadsplatsen. I städerna, speciellt vid byggandet av offentliga byggnader, hade man i århundraden använt sig av bearbetade stenblock för att göra stenfoten.
Från 1870-talet och framåt blev det modernt även på landsbygden att grunda husen på bearbetade stenblock ”kilsten”. I Österbotten är berggrunden kraftigt nerslipad av inlandsisen, och således har här inte funnits några egentliga stenbrott varifrån man kunnat bryta sten av jämn kvalitet. I stället har vi ett överflöd av flyttblock som ligger kringspridda i terrängen. Flyttblocken har också hamnat här tack vare inlandsisen som fört dem med sig, ibland över långa avstånd. Strukturen i flyttblocken kan alltså vara mycket varierande, och det krävs en erfaren stenhuggare för att kunna bedöma vilka flyttblock som låter sig klyvas i lämplig form.
Verktygen för klyvning eller ”kilning” av sten är enkla. Då stenhuggaren hittar ett lämpligt flyttblock, bedömer han först i vilken riktning det lönar sig att klyva stenen. En rak linje ristas i stenens yta utmed klyvningsriktningen. Sedan borras med 20 cm mellanrum ca 15 cm djupa hål längs linjen. Hålen borras med en enkel borr av smidesjärn. Vid borrningen krävs att en person håller borren på plats och vrider den mellan slagen, medan en annan slår på borren med en slägga. För att smörja och för att förhindra att stenflisor och – damm, flyger runt använder man en vattenindränkt granrisruska eller tygtrasa, som lindas runt borren.
”Sprilar” och kilar placerade i borrhålen.
Då hålen är färdigborrade, placerar man först ut två bleck eller ”sprilar” i varje borrhål. De egentliga kilarna sätts mellan ”sprilarna”. Till sist slår stenhuggaren lätt med en mindre slägga på kilarna, som glider lätt i hålen tack vare ”sprilarna” och delar stenen utmed den borrade linjen. Då man som resultat av kanske flera klyvningar fått ut ett stenblock av ungefär önskad form och storlek, kan det bearbetas vidare med stenhuggarens slägga. Stenhuggarens slägga är formad så att ena änden är konvex och den andra är konkav. Stenhuggaren kan slå bort mindre ojämnheter och jämna upp ytan med hjälp av sin slägga.
Stenhuggarens slägga är konvex i ena änden och konkav i den andra.
Kilstenarna som användes till husgrunder, bearbetades vanligen inte mera än nödvändigt. En händig husbonde kilade kanske själv stenarna till det egna nybygget. Man bemödade sig mest om den sida av stenen som syntes utåt, dessutom skulle stenens övre ytterkant vara någotsånär jämn. Kilstenarna i en grund var ofta olika höga, men det rättade man till genom att sätta mindre stenar under, så att kilstenarnas övre kant vari i rak linje.
I Österbotten fanns professionella stenhuggare som utförde stenhuggaruppdrag som krävde större precision och yrkesskicklighet. Exempel på deras arbete är alla de vackra grindstolparna som man ännu kan beundra vid gårdsuppfarterna. I den norra delarna av landskapet finns många stora och vackra stenfähus som byggts av bearbetade kilstenar. Sedan gammalt har kvarnstenarna tillverkats av stenhuggare.
Foto: Peter Båsk
Text: Annika Harjula-Eriksson
