I november visar hösten upp sin ruggigaste sida – vad vore
skönare då än att svepa in sig i en stor och varm ylleschal?
Under senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet
hörde olika typer av schalar till allmogekvinnans klädedräkt, både till vardags
och till fest. Svarta köpta sidenschalar kallades kyrkschalar, namnet ger en
fingervisning om var och när de användes. Färggranna broderade köpta sidenschalar
att ha på axlarna användes till fest, och de signalerade bärarens välstånd.
Ett mera vardagsnära plagg var storschalen. Den var oftast
hemvävd av ull från de egna fåren. Stundars har flera storschalar i sin
textilsamling, de flesta är vävda av naturfärgad fårull, mörkare och ljusare
brunt, beige och naturvitt. I en del har även garn med en gröngrå nyans
använts, denna färg fick man genom att färga yllegarnet med stenmossa. Storschalarna
är oftast tvärrandade och de är sällan helt kvadratiska till sin form. Storschalarna användes av allmogekvinnorna som
ytterplagg. En schal var lätt och behändig att svepa in sig i då man skulle ut
i något ärende. I Solf kallades
storschalen för ”stoklee” och i t.ex. Vörå för ”stohalsduk”.
Storschalen på bilden mäter 154 x 180 cm (exklusive frans). Schalen
har en mörkbrun bottenfärg, med ränder i ljusbrunt och beige, med två smala
klarröda ränder i mitten. Den har en ca
12 cm lång grönbrun knuten frans runt kanterna. Schalen är vävd i två lika
breda våder som sedan sytts i hop för hand på mitten. Vävstolarna som användes var
vanligtvis inte bredare än ca 70 – 80 cm, ville man väva bredare stycken än så –
t.ex. fälltecken och storschalar – var man tvungen att väva dem i två våder. Schalen
har vävts i tunt garn, med bomullsvarp och ylleinslag. Storschalens ägaruppgifter
har gått förlorade och föremålet kan således inte heller dateras säkert. Det
röda garnet i randningen är antagligen fabriksspunnet och –färgat, så man kan
anta att schalen härstammar från sent 1800-tal eller från 1900-talets början.
Storschalen har varit i flitig användning, den är nött och blekt, och har
reparerats flera gånger.
Foto: Rodas/Alexandrescu
Text: Annika Harjula-Eriksson
