Tjärdaggen, ett 68 cm långt, smalt föremål med en ögla i ena
änden och en klump i andra änden. Den känns relativt tung i handen. Föremålet
är tillverkat av ett grovt rep som är omlindat med ett tunt hamprep. I ena ändan avslutas det grova repet med en ”fallrepsknop”,
som bildar en tung knopp. Den övre ändan
av daggen smalnar av uppåt och avslutas med en ögla för upphängning. I övre ändan är repstumpen konstfärdigt inflätad
med ett tunnare hampgarn. Hela daggen, utom öglan, är doppad i tjära för att
göra den hård och hållbar.
Tjärdaggar i något olika utföranden var allmänt förekommande
vapen i Österbotten, de användes av resande för försvar mot t.ex. vilda djur –
men mest kända är tjärdaggarna nog från byslagsmålen på den Österbottniska
landsbygden under första hälften av 1800-talet. Tjärdaggen var ett vapen som kunde
döljas under kläderna; den kunde spännas runt midjan eller fästas i
hängselstroppen och gömmas i byxbenet tills det drog ihop sig till slagmål
mellan byarnas unga män ”storpojkarna”.
Byslagsmålen utkämpades oftast på hösten i samband med
bröllop, danser och marknader. I det gamla bysamhället ansågs det viktigt att
upprätthålla en strikt gräns gentemot grannbyarna, samtidigt stärkte
byslagsmålen sammanhållningen inom byn.
I Solf var det främst storpojkarna från Östersolf och
Västersolf som möttes i slagsmål uppe på Herrbacken. Slagsmålen började ofta
med att kontrahenterna verbalt okvädade varandra innan de övergick till handgripligheter.
Som vapen vid slagsmålen användes, förutom tjärdaggarna, stenar och störar. I
bland hjälpte byns flickor till genom att plocka sina förkläden fulla med
stenar som pojkarna sedan kunde kasta mot motståndarna. Trots att knivar inte användes som vapen i byslagsmålen,
hörde det inte till ovanligheterna att krävde dödsoffer.
Livet i många av de svenskösterbottniska socknarna var
mycket våldsamt under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, så även i
Solf som under perioden har en beklagligt framträdande plats i dråp- och
mordstatistiken. Det sista egentliga byslagsmålet i Solf utkämpades en söndags
kväll i september 1856 och ledde till att bondsonen Erik Baaf från Västersolf blev
ihjälslagen. Dödsfallet och den
påföljande rättsprocessen tycks ha dämpat storpojkarnas kamplust och de
traditionella byslagsmålen upphörde.
Källor:
Elina Haavio-Mannila: Kylätappelut. (1958)
Gunnar Rosenholm: Solf sockens historia. (1965)
Heikki Ylikangas: Knivjunkarna. (1985).
Foto: Rodas&Alexandrescu
Text: Annika Harjula-Eriksson
