Den virkade underkjolen har tillhört Ida Björs från Munsmo
by i Solf. Ida har troligtvis virkat kjolen själv någon gång kring 1920-talet,
äldre Munsmobor minns att hon bar kjolen under kalla vinterdagar så sent som på
1940-talet. Kjolen är till sin bottenfärg grå, det grå ullgarnet är hemspunnet
och det har vid virkningen förstärkts med en tunn bomullstråd vilket ger en
melerad effekt. Virkningen är jämn och fast. Kjolen är klockformad och
plisserad. Vid fållen pryds kjolen av en bred flerfärgad sicksack-rand i svart,
grönt, rosa och två nyanser av mörkare rött. Kjolen är 71,5 cm lång,
midjemåttet är 76 cm och omkretsen vid fållen är 204 cm. Linningen är sydd av
bomullstyg och hålls ihop med hjälp av tryckknäppen. Kjolen är i mycket gott
skick. Denna typ av virkad kjol var mycket populär i Österbotten under 1920 –
30-talen, i t.ex. Vörå kallades kjoltypen ”Veijakjol”. I Stundars textilsamling
finns ett flertal underkjolar virkade i snarlik teknik med breda färgglada sicksack-ränder
vid fållen.
Virkning
består av en kontinuerlig och oavbruten serie av öglor av tråd gjord med en nål
med en krok på ändan. Genom att kombinera olika sätt att sticka virknålen genom
maskorna med antalet gånger garnet slås om virknålen bildas olika masktyper.
Genom växling mellan olika maskor bildas mönster. Ingen verkar veta var och när virkningen uppstått.
Det äldsta virkade föremålet man känner till från Norden är en penningpung som
virkats i siden och som tros vara från slutet av 1600-talet. Det är dock helt
klart att man i Österbotten inte virkat före 1800-talet.
Virkningens
popularitet fr.o.m. 1800-talets andra hälft hänger i stor utsträckning samman med
industrialiseringen – och som en följd av där av, att småborgarhemmet
blev förebild även för allmogehemmens inredning. Förbättringar inom
trycktekniken gjorde det ekonomiskt möjligt att börja ge ut häften med bl.a. virkmönster.
I Sverige gavs de första virkbeskrivningshäftena ut på 1840-talet och de blev
även allmänt kända i Österbotten. Tillräckligt tunn och jämn tråd är en
förutsättning för att kunna virka sirliga kantspetsar till t.ex. dynvar. Sådan virktråd
blev tillgänglig för de flesta även i Österbotten då tunt bomullsgarn började
produceras industriellt och säljas. Spetsvirkningen bibehöll också i
allmogemiljö sin borgerliga prägel. Den blev ett mycket populärt handarbete
bland kvinnor – och är det fortfarande 150 år senare.
Mera
självständigt utvecklades ullgarnsvirkningen i Österbotten, särskilt den med mönster
i färg. Ullgarnsvirkningen blev populär efter 1800-talets mitt. Centrum var socknarna
kring Vasa. Ullgarnsvirkning med mönster i färgväxling ärvde såväl funktioner
som mönster från äldre tekniker, främst stickning men också vävning och
korstygnsbroderier. Exempel på denna typ av ullgarnsvirkning finns även i
Stundars textilsamling: penningpungar, pälsbälten m.fl. som virkats av unga
flickor som fästmansgåvor.
I början av
1900-talet var virkningen i Österbotten en väl etablerad teknik som ”alla”
behärskade. Man behövde inte nödvändigtvis något exakt mönster för att virka
sig en ”veijakjol”, utan man lånade idén av bekanta och satte sin egen prägel
på plagget. Slutresultatet var beroende av den egna skickligheten och smaken.
Text och foto: Annika Harjula-Eriksson
Källor:
Hjördis
Dahl: Högsäng och klädbod.( SLS, Helsingfors 1987)
Pia Sandgren: Ursprung: okänt – Virkningens utveckling i Sverige fram
till 1900-talet. C-uppsats, Linköpings Universitet.
